F som i Fullmäktigeordförande

När mandatperioden nu går mot sitt slut, kan man konstatera att min uppgift som kommunfullmäktiges ordförande (KFO) har sina sidor. Både i min politiska och min mer privata blogg belyste jag nyligen några positiva sidor. För balansens skull kanske dessa bör kompletteras med en nackdel.

Just nu, inför semesterperioden, vet väl de flesta vilka tidsramar de har. För mig har det dock varit osäkerhet som gäller. När blir jag sommarledig från politiken? Vågar jag planera in resor och andra projekt?

Ja, sånt beror på om oppositionen yrkar på (minoritets)återremiss, en rättighet man har, om man anser att ett ärende inte blivit tillräckligt utrett. Då måste ärendet än en gång beredas i kommunstyrelsen, innan det slutligt kan klubbas i fullmäktige. Är det då ett ärende som brådskar, blir det min uppgift att kalla till ett sådant så fort som möjligt – även om det blir mitt i semesterperioden!

Nej, alla politiker behöver inte finnas på plats för att ett sådant extramöte ska kunna genomföras. Det finns ett system med ersättare, och givetvis har jag en vice ordförande, som kan rycka in om jag skulle bli akut sjuk. Men med det parlamentariska läget så jämnt som det är i Gnesta, förväntas jag som ordförande alltid finnas på plats, för i uppdraget ligger också ansvaret att förvalta ”ordförandes utslagsröst” vid lika röstetal! (Två gånger på sex år har detta hänt, båda minnesvärda tillfällen, som kunde vara värda en egen berättelse…)

Bland oss politiker är denna del av ordföranderollen en självklarhet – en naturlig följd just av att man sitter på ett mandat från majoriteten. Av andra, som är mindre insatta, har det ibland felaktigt tolkats som att en mötesordförande har lite större makt än andra, något som alltså är en sanning med modifikation. Min största politiska möjlighet att påverka ett beslut ligger i en tidigare fas, i kommunstyrelsen eller i förberedande gruppmöten dessförinnan. Då är jag inte lika tyst som i fullmäktige, där jag förväntas hålla mig mer neutral.

Men jag ska inte klaga, även om jag som ”livegen” inte kunnat planera sommaren riktigt som alla andra…

F som i Flott fotoäventyr

Jo, jag har tvättat händerna sen jag i fredags uppe i Stockholms stadshus fick den äran att hälsa på statsministerparet, kronprinsessparet och kungaparet. (Foto: Pawel Flato) Med tanke på hur många som dessförinnan hälsat på dem – och hur många dessa i sin tur hälsat på vid minglet i Blå hallen! – kändes det klokast att göra det, även om den akuta risken för svininfluensa väl är över…

Vid denna mottagning, som regeringen ordnat för det folkvalda Sverige, stod inte maten i centrum. Visst bjöds det på goda snittar, men klokt nog hade kommunalrådet Henric Sörblad och jag grundat med Lilla menyn – fast utan leksak – på McDonald’s vid Centralen.

Vid Stadshuset fick vi sedan vänta en stund i regnet, innan den mobila säkerhetskontrollen – samma modell som vid flyget – öppnades. Därefter fick vi komma in och registrera kommunens gåva för presentbordet.

I Blå hallen minglades det friskt, dels partiöverskridande inom länen men också med partikompisar från annat håll. Av lätt förklarliga skäl var det flest (S) och (M) på plats, men vi från Sörmlands län stod granne med Jönköpings län, och därifrån fanns gott om kristdemokrater. Snart dök också Göran Hägglund upp där, så jag passade på att hälsa och tacka för goda insatser i politikerupplagan av radions På minuten.

När väl eftermiddagens honoratiores fanns på plats, gick vi länsvis fram på led, och jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om kungligheterna, när de i över en och en halv timme utan paus handhälsade på alla och förväntades le lika glatt mot alla. Statsministern hade en sportslig chans att höra ”häroldernas” proklamation av vilka det var som kom fram, men för kungligheterna var det knappast möjligt. Några djupsinniga samtal var det heller aldrig tid för med cirka 400 personer i ledet.

Daniel verkade dock ha funnit sin egen nisch för konversation, för han undrade (nyfiket?) varifrån jag kom, och jag planterade ”Gnesta” i hans begreppsvärld, något som väl sen kan förstärkas, när han ute på Haga får plantera den rabarberknöl (Tänk på Södertuna, där de första rabarberna odlades!), som var vår kommuns gåva – helt inom lagens gränser!

Efter min egen handskakningsstund gick jag för att ta en bra bild på ceremonin, just när smålänningarna och Jönköpings kommunalråd Acko Ankarberg Johansson var på gång. Då blev jag vittne till hur hon gjorde en kupp och mot reglerna överlämnade små presenter direkt till kronprinsessparet – två polkagrisstänger, som Daniel genast stoppade på sig, för Victoria verkade inte ha några fickor. Det energitillskottet kunde de säkert ha glädje av i bilen på väg till nästa begivenhet.

När kungligheterna skulle lämna Stadshuset vräkte regnet ner, så de flesta fotografer valde att fokusera på inomhusbilder. Henric och jag trotsade vätan ute på borggården för att gå till stationen, men vägen var spärrad av rep, bakom vilka pressen skulle stå. Nu råkade vi hamna på olika sidor av avspärrningen kring röda mattan, men jag kunde se hur han kom i samspråk med en fotograf som också trotsade regnet.

När Victoria och Daniel kom ut, tog jag en snabb bild, där man kan ana Henric och fotografen bakom kronprinsparet. Min bild blev inte helt lyckad, men det blev den sannerligen för fotografen från Reuters, som igår (19/6) fick den publicerad på DN:s förstasida i storformat!
Fast det kan han faktiskt tacka Henric för. Medan de väntade där i regnet, lärde han fotografen att säga: ”Titta hit, Daniel!” När kungligheterna så kom ut, ropade den tyske fotografen orden han just lärt sig, och även om han inte lyckades nå Daniel med budskapet, hajade Victoria till och fyrade av sitt charmiga leende rakt in i hans kamera. Henric borde egentligen ha provision på det bildhonoraret…

Med trasigt paraply i ett häftigt åskregn kom vi därefter som dränkta katter ner till T-Centralen för vidare färd mot Hägerstensåsen. Min HiAce stod nämligen parkerad utanför min äldsta dotters lägenhet, där jag övernattat. Men av någon märklig anledning ledde jag oss ombord på fel linje, jag som inför Henric stoltserat med att hitta bra i huvudstaden! Mitt misstag upptäckte jag först vid Örnsberg, så det var bara att bita i det sura äpplet och kliva av vid nästa station. Vi uppskattade i alla fall uppehållsvädret, när vi traskade uppför backarna från Axelsberg mot Hägerstensåsen.

Vid Sparbanksvägens början fick jag till min förvåning se att gitarrverkstaden där var öppen, trots att den enligt skylten skulle vara stängd på fredagar, något jag kollat upp tidigare på morgonen. Nu insåg jag att missen att ta fel tåg och därmed passera den ”stängda” butiken var en händelse som såg ut som en tanke. Jag gick därför omedelbart in och fyndade den bättre begagnade elbas som stod där och bara väntade på att få komma till Ådalskyrkan, ett inköp jag lovat fixa för flera år sen…

Välkommen också till min politikerblogg eller SN:s valblogg där också andra partier kommer till tals.

F som i Fotbolls-VM

Jag stod ut med att se första halvtimmen av premiärmatchen, medan min fru, som är extra känslig för (o)ljud, gick från teven ganska direkt. Orsaken var den envetna ljudkuliss som skapades av publikens leksakstrumpeter och nästan dränkte kommentatorerna.

Helt plötsligt kan man känna sig lite glad över att Sverige inte kom med. Nu är ju motivationen att med spänning följa matcherna inte lika hög, så att följa utvecklingen via sportnyheternas målkavalkad känns som ett betydligt bättre - och mer uthärdligt - utnyttjande av tiden.

Nu kan jag kanske hinna med att skriva lite i mina två bloggar, något som inte hunnits med under den hektiska majmånaden med betyg att sätta, trädgården att sköta och politiken dessutom - förutom vissa (fri)kyrkliga ansvarsuppgifter...