fredag, februari 27, 2009

F som i Filmpremiär

Att vara politiker på kommunnivå är för det mesta ingen dans på rosor, men någon gång ibland dyker det upp små guldstunder. Torsdag kväll var en sådan för oss i Gnesta. Då fick de ledande politikerna i Gnesta – liksom nyckelpersoner från de serviceenheter som gjort omvittnat goda insatser – gå på förhandsvisning av filmen ”Män som hatar kvinnor”, där den fiktiva nyckelorten Hedestad gestaltas av … Gnesta!

Nej, det var inte premiär med champagne och röda mattan, men väl snittar, cider och pressbevakning – blev faktiskt intervjuad av Radio Sörmland – men i B-salen under körde man som vanligt Bingo…

Förvånansvärt få av dem jag pratade med hade läst trilogin. Egentligen borde väl alla ha gjort det, innan de steg in i salongen…

Vi som plöjt igenom Millenium-serien såg väl filmen med lite speciella ögon, nyfikna mindre på hur det skulle gå, mer på vad man utelämnat och hur det kvarvarande gestaltats. Ett sammanfattande intryck är att det var skickligt gjort, snarare än att man satt där och retade sig på allt som inte fanns med. Inte mycket man saknade egentligen!

Dessutom noterade man hur manegen krattades för fortsättningarna, speciellt när det gällde den uppväxt som format den märkliga Lisbeth Salanders personlighet, ett huvudtema inte minst i den tredje och sista volymen. Utmaningen att få henne (nästan) trovärdig levde Noomi Rapace verkligen upp till.

För en gångs skull härdade jag och några till ut genom alla eftertexter – bara efter ”Mamma Mia” som det känts naturligt att göra det annars! – och på slutet kom så belöningen. Det var tre separata ”tacklistor”, och Gnesta hade en alldeles egen allra allra sist…

Jag noterade för övrigt att regissören hette ”Oplev”, inte helt fel för en som stod bakom en film som denna! I dagens SN ges filmen en fyra, medan DN är lite snålare med en trea. (Hoppas recensenten kan stå för den och inte gör som vid Arn-filmen – ångrar sig och erbjuder pengarna tillbaka till dem som upplevt sig ditlurade!)

Själv skulle jag nog sätta en fyra utan att blinka, kanske mer om jag inte suttit där med en viss kritisk distans genom bekantskapen med böckerna.