Fyrtio år på Freja - text 4 Journalistsagan

En efterdyning av lärarkonflikten 1989

I samband med avtalsrörelsen 1990 såg regeringen sin chans att varaktigt rädda A-pressen. Med tanke på AB:s katastrofala resultat senaste året var panik på gång i lägret, och desperationen födde ett nytänkande av aldrig skådat slag.

     Presstödsutredningens betänkande var ju på gång, och i samband med det kom en statssekreterare på att koppla ihop tidningsutgivningen i landet med Fjärde AP-fonden. Därifrån skulle medlen tas. Tidningar i behov av stöd skulle i fortsättningen få lämna sina ansökningar till denna (S)-styrda institution, som sedan fördelade pengarna – inte efter några klara entydiga mallar utan efter en internt upprättad prioritering.
     Vad skulle nu tidningsbranschen säga om det här förslaget?
     Självklart skulle det bli kontroversiellt, särskilt bland stödberoende borgerliga tidningar, som befarade att de nu skulle bli godtyckligt och styvmoderligt behandlade. Deras ägare och anställda skulle säkert protestera, så det gällde att komma på ett smart sätt att förankra det hela opinionsmässigt.

Grafiker som språngbräda

Mona Sahlin, ny arbetsmarknadsminister, fick i uppdrag att ro det hela i land – på ett eller annat sätt! Det gällde ju att stärka A-pressens ställning inför det ödesdigra valet 1991, det insåg alla partistrateger.
     Journalisterna, vana att undersöka, analysera och avslöja, de skulle säkert protestera, det insåg hon.
     Grafikerna kunde också vara militanta men skulle förhoppningsvis se mer till Partiets bästa. De var ju i alla fall LO-anslutna och här gällde det Rörelsen…
     Med ny teknik var ju också hela deras yrkesidentitet hotad, det hade hon förstått. Fanns det inte tidningar som helt gått över till desktop publishing redan? Där fanns ju inte uppdelningen grafiker<>journalister längre. Alla var de tidningsanställda!

”Pressfolk”

Så kom då avtalsförslaget, kopplat till presstödsutredningen, med full uppslutning hos A-pressens ledning och – inte minst viktigt – grafikernas fackförbund!
     Även om vissa borgerligt röstande grafiker gnydde lite – liksom en del (S)-märkta av ren principiella skäl – så stödde ändå de flesta grafiker förslaget i en medlemsomröstning, eftersom det innebar så stora förbättringar för deras del.
     ”I fortsättningen ska beteckningarna grafiker och journalister inte längre finnas. Alla ska kallas ”pressfolk”, en beteckning som på ett elegant sätt sammanfattar tidigare grupper, helt i linje med framtidens krav”, förklarade Mona Sahlin vid en presskonferens.

Lika lön för lika arbete

Grafikernas ordförande framträdde också:
     ”På sikt ska ju allt pressfolk fungera som en stor lycklig familj, och då är det orimligt att inte ha samma slutlön”, menade han, stolt över att ha medverkat till detta historiska avtal, där denna princip äntligen slagits fast.
     ”För våra medlemmar”, förklarade han, ”motsvarar det minst tre löneklassuppflyttningar nu direkt. Lite mer för de äldsta. Men nu måste också arbetsbördan fördelas mer rättvist. Det är inte rimligt att vi grafiker ska producera mer text än journalisterna. Nej, lika lön för lika arbete ska det vara!”
     Det var bl a det förslaget innebar, menade han. Allt pressfolk skulle på sikt prestera lika mycket text per vecka. Dessutom skulle de finnas tillgängliga på sina arbetsplatser på samma tider, så det förtroendefulla samarbetet allt pressfolk emellan verkligen skulle kunna intensifieras. Det var därför han rekommenderat sina medlemmar att rösta ja till avtalet.

Journalistprotest

Att sen semestern skulle kortas med 1½ vecka protesterade i och för sig grafikerna emot, men den protesten var en stilla viskning mot de aktioner journalisterna drog igång. De var uppenbarligen inte nöjda med de generella 20 % på två år som avtalet kryddats med. Bland annat påstod de att de borde ha högre lön, eftersom de kostat på sig en längre utbildning.
     ”Men det gäller ju inte särskilt många. Flera har börjat sina tidningskarriärer som volontärer direkt på tidningarna. Därmed faller ju det argumentet platt till marken”, kontrade Mona Sahlin.
     Och grafikerförbundet höll förstås med.

Malm öppnar munnen

Men journalisterna, de tokarna, gick t o m ut i strejk för att bevara de gamla förlegade klyftorna mellan de båda grupperna!
     Nu blev Stig Malm återigen talför och fördömde deras agerande utifrån sitt LO-perspektiv. Han kunde minsann berätta hur odrägliga journalister kunde vara. Aktuellts Lars Adaktusson hade t ex antastat honom med frågor, när han kom tillbaka helt utmattad efter en ansträngande kamp med rödingarna i norr och inte orkade svara – och sen sänt hans tystnad i TV! Så skulle aldrig en grafiker bära sig åt.

Tidningen i skolan

På högstadierna var massmediekunskapen bortplockad från svenskämnet, men enstaka konservativa adjunkter brydde sig inte om de nya signalerna utan fortsatte i gamla hjulspår. Och nu fanns det färskt stoff för undervisningen.
     ”Som ni förstår, kära elever, är det bara en liten konservativ grupp pressfolk som håller på med dessa protester”, förklarade läraren för 8a. Tre av fyra parter i konflikten tycker det här nya systemet för presstöd är bra…
     Där avbröt han sig, för han fick plötsligt en kuslig känsla av att ha varit med om det här förut – fast tvärtom!
     Just det, lärarkonflikten förra året!
     Kanske höll han på att gå i samma fälla som journalisterna då, när man i tidningarna kunde få läsa djupsinnigheter som att tre av fyra lärarförbund stödde kommunaliseringen. För gemene man betydde det 75 %, men t o m redaktionens springpojke borde ha kunnat genomskåda och avslöja ihåligheten i en sådan formulering.

Partisk? Aja baja!

De enda som gjorde ett försök var Aktuellt, som lät göra en oberoende undersökning. Men det – och mycket annat – fick de skäll för i en ”vetenskaplig” undersökning från Journalisthögskolan, vilken hade som utgångspunkt att om det fanns två parter i en konflikt skulle de få lika mycket utrymme – annars vore det partiskt!
     På ytan lät det bra. Han hade själv vägrat släppa in strejkande journalister på sin lektion med hänvisning till att det ju inte gick att få några representanter för regeringen och grafikerna att ställa upp. (Behövdes det två olika, förresten? Han var inte säker på det.)
     Hastigt beslöt han avsluta lektionen sju minuter för tidigt. Han måste få tänka.
     Glatt skuttade eleverna förbi katedern, där han satt med huvudet i händerna. De var helt övertygade om att vårvärmen gett honom ett anfall av solsting.
     Scandinavian Star… Hur hade media behandlat den olyckan?
     Hade kaptenen och hans advokat fått lika stort utrymme som kritikerna? Borde de ha fått det? Hade det inte lite grann att göra med själva frågorna, med händelseutvecklingen? tänkte den luttrade adjunkten, som aldrig tidigare engagerat sig fackligt men i desperation över orättfärdigheten i avtalsrörelsen skrivit ett och annat inlägg för att försöka förklara för en oförstående allmänhet vad som var på gång. Det egna husorganet saknade nämligen kompetens och/eller intresse för att gräva lite djupare än vad de fackliga parterna lät meddela.

Lindeberg tycker till

Några veckor senare fick han ännu ett nummer av Pressens Tidning i sin hand. Där vräkte herr proffstyckare Jan Lindeberg ur sig både det ena och det andra om ”lärarnas förförelsekonst”.
     När den gamle adjunkten läst det, suckade han bara, la ifrån sig tidningen och beslöt sig för att i fortsättningen bara hålla sig till det läroplanen föreskrev, litteratur och rättstavning.
     I fortsättningen skulle hans elever kastas ut i livet helt ovetande om mediernas makt – på gott och on! Månne de blir lyckligare i sin okunnighet?

Bo Wingård