Far, farfar – eller morfar?

Det var ett tag sen jag skrev något på F-bloggen. Annat måste få prioritet ibland….

Men nu under den efterlängtade ferien det äntligen dags att börja så smått igen – och F-företeelser flödar faktiskt fortfarande fram!

Under förra året åkte vi på några intressanta gruppresor, där det i början gavs tillfälle för deltagarna att presentera sig lite kort. Vid första resan, som gick till Peking, valde de par som inledde rundan att berätta hur många barn de hade. Detta kan tyckas som en enkel fråga, men min fru och jag blev lite ställda. Hur skulle vi svara?

Sedan 1982, när vår yngsta dotter föddes, har vi varit en fyrbarnsfamilj – men kan man fortfarande påstå det? Ja, en del av er som läser det här kanske vet att vi nu saknar henne ibland oss. Om inte, kan du få veta mer om vad som hände via följande länk.

Ett annat bryderi uppstod i julas, när vi hade glädjen att få besök av våra tre andra barn med respektive – och tre små pojkar på 3, 2½ och 1½ år!

Det blev lite skillnad i intensitet när de väl kommit i säng på kvällarna. Livsglädje är ju sällan ljudlös…

Men det var inte helt lätt att hålla tungan rätt i mun alla gånger. För två av dem var jag farfar – men den tredje var med all rätt övertygad om att det var morfar han pratade med!

Fast nu har lugnet åter lägrat sig över huset. Faktiskt skönt med lite läsro! Just nu läser jag den märkliga berättelsen om den ”odödliga” kvinnan Henrietta Lacks, och sedan väntar den senaste av John Grisham, som jag fick i julklapp av min fru.