Öppet brev till Lena Fejan Ljunghill, Lärartidningen/Svensk Skoltidning
I en artikel om undervisningen i engelska från åk 1 vid bl a Dansutskolan i Gnesta (28/84) skriver du så här:
"Men fortfarande finns ett visst
motstånd från mellanstadielärarna och
framför allt från högstadielärarna.
Lågstadielärarna
tror, fast de
inte vill säga det så öppet, att motståndet beror på att …
högstadielärarna värnar om sitt eget akademiska ämne, som de är experter på. De tycker inte riktigt att engelska ska vara lågstadielärarnas bord. Om det här motståndet släpper kan bara framtiden utvisa." (Min kursivering)
På Frejaskolans högstadium, dit Dansuts elever så småningom kommer, jobbar jag som lärare i Sv/En. När tidningen kom, tog jag förstås med stort intresse del av reportaget. Vilket alltså hade ovanstående citat som slutkläm!
Vad menas? Jag och mina kollegor är helt oförstående!
Denna höst undervisar sex lärare i engelska på vårt högstadium. Två av dessa är vikarier. En relativt nytillkommen bor inte på orten och är inte insatt i frågan. Kvar finns tre, som var med redan på den tid vdå debatten om att flytta engelskan till åk 4 fördes. Bl a hade en stadieövergripande projektgrupp i Sv tagit ställning för fler svensktimmar i åk 3, och då var även vi från högstadiet engagerade.
Någon tid därefter fick jag höra talas om det nya försöket. Min första reaktion blev: "Vilka vingelpettrar! Här är vi överens om att få engelskan till åk 4, och så ska dom ha den till åk 1!"
Men när jag fick direktkontakt med lärarna på Dansut och fick ta del av argumenten, upphörde min indignation.
"Vilken genial lösning. Det ska bli intressant att följa!" blev min spontana reaktion.
Två av oss på högstadiet har via egna barn följt försöket, alltså i egenskap av
föräldrar, men vi har egentligen aldrig debatterat det gemensamt. Kanske borde vi ha gjort det, men som
lärare tycker vi inte att det berör oss. Tanken är ju ändå den, att barnen ska kunna lika mycket - kanske mer? - när de kommer till oss i sjuan. Vi ser detta som en intern LM-angelägenhet.
Döm då om min förvåning, då jag läser din slutkläm om var motståndarna till projektet finns att söka: Främst bland oss lärare på högstadiet!
Vad är det för journalistik att återge halvkvädna visor, vilka kanske haft sin grund i personliga missuppfattningar och feltolkningar? Stämde de kanske med din egen uppfattning om högstadielärare? Är du medveten om att de antydningar du återger mycket väl kan bottna i attityder som du och dina kollegor varit med om att skapa under årens lopp?!
Varför valde du att inte ta direktkontakt med någon av oss?
Det känns olustigt att på detta sätt bli pådyvlad åsikter vi inte känns vid, åsikter som bidrar till att skapa onödiga konflikter mellan olika lärargrupper.
Är du på allvar intresserad av att höra vår åsikt i denna fråga? Här är den:
Det är viktigt att de som lägger grunden för engelskstudierna har en adekvat utbildning. Dessutom bör omsorg ägnas åt att få ett gott uttal redan från början.
Denna inställning torde varken vara kontroversiell eller "motståndaraktig". De lärare det gäller har utbildning och tar sin uppgift seriöst. Varför skulle vi då vara "motståndare"?
Skulle vi använda oss av det snobbigt akademiska argument som tillvitas oss i artikeln, borde vi ju agera för att få engelskundervisningen även på mellanstadiet avskaffad, eller hur?
Men det kanske vi får läsa om i en kommande artikel?
Bo Wingård
