Fyrtio år på Freja - text 8 Om Mirjam

Här följer det brev jag skickade till mina elever i 

samband med min yngsta dotters plötsliga frånfälle mars 2011.

Till mina elever i 7a, 8a, 9a, 9d och 9e

När ni kommer tillbaka från sportlovet är väl – får vi hoppas – de flesta av er välbehållna och ivriga att ta itu med skoluppgifterna igen, alltså så där som vi lärare alltid brukar vara… J

För min egen del är det nu inte riktigt så, och här ska ni få veta varför. Inte för att ni egentligen har med mitt privatliv att göra, men eftersom jag plötsligt kommer att vara försvunnen några dagar mitt i terminen kan det vara bra att ni vet varför, och jag tänkte faktiskt vara lite utförlig.

Början av sportlovet gick några dagar till rättning av NP. Läsförståelsedelen är nu mogen för avstämning med mina kollegor, och hälften av uppsatserna har jag skickat på medbedömning. Resten hade jag tänkt ta med, när vi på onsdagen skulle fara med flyg för att hälsa på min äldste son i Norge.

Min yngsta dotter, som var på besök hos sin pojkvän i Gävle, hade före helgen haft en släng av influensa, blivit piggare – och sedan sjuknat om. På tisdagen hade vi dock inget hört från henne, så allt verkade vara under kontroll. Fast när vi tidigt på onsdag morgon inför färden till flygplatsen slog på mobilerna, hade hennes David skickat ett SMS, som meddelade att hon kvällen före tagits in på sjukhus. Det gjorde oss i det läget inte särskilt oroliga utan snarare tvärtom. Nu var hon ju i riktigt goda händer, om det nu var så att hon blivit lite sämre.

Hade det handlat om en charterresa långt långt bort, hade vi kanske tvekat lite mer, men från Norge kan man ju alltid ta sig, om det skulle bli något allvarligare problem, så längtan att få träffa lille Jonathan, vårt första barnbarn, kvarstod. Därför klev vi på planet – som inte ville starta på utsatt tid!

Efter ett tag meddelade kapten att förseningen tydligen berodde på tät dimma över flygplatsen i Oslo. Inga som skulle dit fick starta förrän det klarnat upp. En kvart senare kom beskedet att ett litet plan med 11 passagerare fått problem och glidit av landningsbanan, som nu var blockerad. Och så dimma på det!

Bara att vänta, och efter ca en och en halv timme började vi fundera på hur det skulle gå med vårt anslutningsflyg. Då meddelades att vi fick slå på mobilerna om vi ville. Det var väl många som behövde komma i kontakt med folk som väntade på dem i Oslo.

Vi var mer angelägna om att få veta hur det stod till med vår dotter, och besked om det fick vi omedelbart via SMS från vår son, som varit i kontakt med sjukhuset: ”Hon är nedsövd och ligger med respirator. Avbryt resan och far dit så fort ni kan.”

I det läget ringde jag upp pojkvännen, men jag kunde knappt höra vad han sa, för i högtalarna meddelade samtidigt kaptenen att de som önskade avbryta resan skulle kunna få göra det. Det var ju högst osäkert när planet skulle kunna komma iväg. Gissa vilka som då ställde sig först i den kön!

Några timmar senare fanns vi på intensiven i Gävle, där vi fick följa vår dotters sista timmar fram till dess att en lunginflammation med en mycket aggressiv blodförgiftning som följd slutligt ändade hennes unga liv vid halv sex på kvällen.

Undrar om planet fick lyfta så snart vi kommit av? Vi är i alla fall oerhört tacksamma att vi hann finnas vid hennes sida de sista timmarna. Det hann inte vår andra dotter och den yngre sonen, som bor i Stockholm. De kom upp först vid åttatiden, och tillsammans fick vi då ta ett farväl av Mirjam, som gjorts i ordning av sjukhuspersonalen.

Gabriel, vår yngste son, berättade senare, att han börjat ana att ett dödsfall var på gång, när han fått höra om våra märkliga turer på Arlanda. Precis som i samband med de tillfällen då min far liksom min frus föräldrar avlidit hade nämligen omständigheter lagts till rätta på ett högst märkligt sätt.

Nu har det gått några dagar. Den första chocken har börjat släppa, men i gengäld är det en massa praktiska saker som behöver ordnas – begravningsförberedelser, kontakt med olika myndigheter, försäljning av hennes bostadsrätt i Göteborg – ja, listan kan göras lång.

Och hela tiden är det folk som hör av sig, vilket är väldigt positivt. Men det tar förstås tid, och utifrån det perspektivet får ni faktiskt finna er i att för tillfället vara lågprioriterade, för de uppgifter som jag nämnde ovan och som inte kan vänta är det i princip bara vi föräldrar som kan ta ansvar för.

Nu har jag varit lite privat. Hoppas du inte misstycker! I väntan på att jag kommer tillbaka följer här tre uppmaningar till dig:

• Var snäll mot de vikarier som kan tänkas dyka upp!
• Finn er snällt i att kanske jobba med andra ämnen än mina, när det är lektion.
• Glöm inte bort de arbetsuppgifter som vi påbörjat! Vissa redovisningar etc kan givetvis behöva byta datum, men den inbördes ordningen försöker vi behålla.

Men när jag kommer tillbaka i tjänst är jag inte privat längre, utan då har jag plockat på mig min yrkesmask. (Klarar jag inte det, bör jag självklart inte återgå i tjänst!) Därmed behöver du som elev inte fundera på hur du ska bemöta mig. I relationen till eleverna finner jag ingen anledning att ta upp det som hänt vår familj mer än så här, så jag förväntar mig alltså inga speciella kondoleanser från dig.

Du ska behandla mig likadant som vanligt. (Eller varför inte lite snällare?)

Bo Wingård, som fortfarande har fyra barn – fast på lite olika ställen…