Andra sidor av fullmäktigejobbet

F som i Fullmäktige

Det är intressant att få pröva på olika saker i livet. Flyga luftballong, kryssa på Nilen och leda fullmäktiges arbete!

Men i rollen som KF-ordförande ligger mycket mer än att förbereda och leda förhandlingar. Att få representera kommunen ger en möjlighet att få möta nya människor i intressanta sammanhang - och kanske själv få hålla ett kort tal någon gång.

I söndags hade jag äran att få vara med och välkomna nya kyrkoherden Ann-Sofie Furegård Sandberg till Daga församling. Tidigare har det bl a handlat om nye landshövdingen (jan 06) och statsministern i anslutning till spadtaget (juni 06).

Men det som jag kommer att minnas mest är nog ändå vad som hände i samband med årets Gnestarevy. Vid premiären satt jag precis nere vid dörrarna i Elektrons B-sal, när Jenny Brixmark plötsligt kom in där nere och började prata med mig inför hela publiken: "Ja, Bo Wingård, jag kom så fort jag kunde, och nu ska det nog snart bli ordning på det här..."

Oklar över vad som väntade blev jag först paff och nästan stum, men hennes klädsel var tydligt à la Supernanny, och från scenen förklarade hon snart att hon fått ett nödrop från mig. Fullmäktigeledamöterna behövde disciplineras, och både morot (fikaraster) och piska (skämskuddar) delades nu ut till politikerna "Gert, Henric, Ingalill och Christer" i den sketch som följde.

När jag lite senare träffade Jenny i ett annat sammanhang, kom vi att samtala om det där med att "sista föreställningen" av en pjäs ibland rymmer lite av spexartade inslag som överraskning för skådespelarna. Vi bestämde oss för att i hemlighet iscensätta en liten kupp, så vid sista föreställningen väntade jag ute i foajén. När Jenny kom ner bakvägen fick jag ta hand om mikrofonen och kliva fram på scenen och på egen hand lägga ut texten om hur bekymmersamt det var att försöka leda KF...

Ganska snart kom Jennys lätt chockade fader Bengt Landin ut på scenen för att varligt leda ut mig igen och ge plats för de sista numren. Han var övertygad om att jag klivit in alldeles för tidigt med syfte att hålla någon form av avtackningsceremoni. Så småningom insåg han dock vad det var jag sa, att jag höll på att bädda för Supernannys entré, och med ganska snopet ansiktsuttryck dröp han in bakom ridån för att sätta på sig Westling-peruken ordentligt.

Bengt har skojat så pass mycket med många under åren, att det kändes helt rätt att få "ge igen" lite, och han blev inte mer sur över tilltaget än att det blev en Veckans ros i SN.

Sånt är man inte bortskämd med som politiker... :-)